Mitt liv,eran glädje.

I mörkret fäller jag tårar för dig, tårar som ingen annan får se tårar som bara är till för dig och mig. Tårar som gör mig varm på kinden tårar som gör att det svider. Tårar som för dig gör dig varm. varm av tanken att du finns i mina tankar. Mörkret gör så ont känslan att vara ensam, att vara rädd och liten. Du gör så det känns lite bättre gör mörkret och rädslan till något fint,något jag inte behöver vara rädd för.Men varför denna ständiga smärta? Den gör så ont i mig,vill inte dela med mig av den heller,den får äta upp mig inombords kanske blir bra då? Kommer jag alltid att känna så här? Kommer mörkret vara min ovänn?

Shit hittade den här texten i en av mina gamla bloggar,tänk att jag mådde så dåligt och tillät det oxå,jag kommer i håg det som det vore i går. det var en förjävlig tid, en tid av sorg och panik ångest, tänk att jag sitter här i dag och har det så jävla bra. Jag har verkligen allt det jag någonsin har önskat mig,en underbar man ja en mogen man som har båda fötterna på marken, han vet vad han vill här i livet en man jag kan luta mig mot när det känns lite jobbigt. Han finns för mig alltid och visar hur mycket han älskar att vara med mig, och hur stolt han är över oss. Och nu har han gett mig det bästa som man någonsin kan önska sig, en underbar liten dotter som verkligen har tagit mitt liv med storm,hon är det bästa som har hänt oss.

Jag har funderat på en sak,man kan gå igenom hela livet och söka efter Mr Big, the one ja vad ni kallar honom,men tittar man noga så står han oftast rakt framför en, men man är för desperat i sitt letande av tvåsamhet så man blir blind. Man går igenom många misslyckade förhållande i jakten på sin andre hälft,villket man så klart mår bra av och lär sig massor. Jag tror starkt på att han/hon kommer när man minst anar det,och jag tror att det finns en där ute för oss alla.

Måste även skriva av mig lite att det är nu tre år sedan kenneth gick bort,och jag trodde aldrig jag skulle lära mig leva med saknaden men på nått konstigt vis så har jag det. Trodde även att jag aldrig skulle klara av att sudda bort bilden av dig liggandes i sängen,när du hade slutit dina ögon för sista gången. den finns kvar men inte lika stark. Du var så vacker älskade Kenneth,hoppas att du tittar ner på oss i bland och ser att vi har repat oss ganska bra, och att du ser min underbara dotter, håll ett vakande öga över henne är du snäll. Älskar dig...
.